Av Daniel Cole
Hangman, 2018
Översättning Jan Risheden
Norstedts, 2019
ISBN 978-91-1-308691-0, inbunden, 425 sidor

Detta är en direkt uppföljare till debuten Trasdockan. Kollega Gugge Hedlund tyckte bra om den, konstaterade att den är fantasifull och att det går undan.

Detta kan upprepas. Här är det någon som ordnar spektakulära mord+självmord både i New York och London med anknytning till seriemördaren i förra boken. Samma polis, Emily Baxter från Scotland Yard, kallas in tillsammans med agenter från CIA och FBI. De bildar den centrala utredningsgruppen, men det svärmar av poliser från de ordinarie kårerna i båda städerna.

Och det svärmar av allt mer komplicerade mord och självmord. Den mördade har inristat BETE på bröstet, och mördaren MARIONETT. Mycket blod…

Fantasifullt alltså. Tror inte ett ögonblick på att detta skulle kunna hända. Det går undan, bladvändare, men för min del är undringen mest hur författaren ska få ett slut som är rimligt, och en superskurk som kan fångas.

Tror nog inte på det heller.

Inte min kopp te, men den som gillar hög action och struntar i sannolikheter kan läsa en författare som vet hur man får fart på en historia.

LEIF-RUNE STRANDELL

Daniel Cole. Foto Ellis Paminder

Av Karin Slaughter
Fractured, 2008
Översättning Villemo Linngård Oksanen
Harper Crime, 2019
978-91-509-4178-4, inbunden, 439 sidor

Detta är den andra boken i en serie med agent Will Trent som huvudperson. Det finns inte bara de välkända federala agenterna, FBI, utan även agenter på delstatsnivå. Här är det Georgia Bureau of Investigation som är arbetsgivare.

En tonårsflicka har blivit mördad i sitt eget hem, och när mamma kommer hem möts hon av en man med en kniv i handen. Hon blir livrädd, men lyckas försvara sig och mannen dör.

Men är det verkligen han som är mördaren? Har modern av misstag dödat en ung man som försökt rädda livet på flickan?

Agent Trent har inte med utredningen att göra, men på plats ser han något som poliserna missat. Hans chef ser till att han tar över utredningen från Atlanta-polisen, och paras ihop med en ung kvinnlig polis. Båda har hemligheter i sina bakgrunder och skulle helst inte vilja jobba ihop.

Men det måste de, och de blir ett bra par i jakten på den komplicerade sanningen.

Det är en välskriven polisroman, med helt trovärdiga avslöjanden, för naturligtvis finns hemligheter i alla familjer.

Dessutom är studenter som inte helt följer reglerna på campus sannfärdiga vittnen. Det är en bra intrig, bra miljöskildring och ordentliga personporträtt av alla viktiga personer. En av de mest personliga deckare jag läst på sistone, lättläst, lagom spännande så att det trots att det inte finns alltför spektakulära dåd (bortsett från det inledande) blir en bladvändare. Det är utan att det är skruvat också spännande hur de båda huvudpersonerna ska kunna gömma sina hemligheter för varandra.

Jag träffar gärna Will Trent igen. Karin Slaughter har ju också skrivit en rad andra bästsäljande spänningsromaner, och har flitigt kommit på svenska de senaste åren.

LEIF-RUNE STRANDELL

Hon finns förstås på webben: https://www.karinslaughter.com/

Av Marie Bengts
Albert Bonniers förlag, 2019
ISBN 978-91-0-017823-9, inbunden, 368 sidor

Marie Bengts debuterade 2917 med en pusseldeckare i 1950-talsmiljö i en mindre ort i Småland (En sax i hjärtat). Redan då hade hon tänkt sig flytta huvudpersonen, klädskaparen/sömmerskan Hannah Lönn, till Stockholm, och nu är den här, fortfarande 50-tal, en ännu bättre intrig som väl mäter sig med dame Agatha och miljöer som hos Maria Lang.

Det sker ett spektakulärt mord under en modevisning som hålls i Operans Guldfoajé, hyrd av Svenska Kompaniets franska ateljé för att hylla den bortgångne Dior.

Hannah är på plats, liksom hennes polisbekant från Småland (på tillfällig utbildning i Stockholm). Naturligtvis kan inte Hannah avhålla sig från att lägga sig i utredningen (och naturligtvis är det hon som på slutet reder ut allt).

Jo, vi läsare förstår att det är Nordiska Kompaniet som uppträder under annat namn, och konkurrenten Kamps varuhus är MEA, sedan länge avsomnat klädvaruhus. En av Hannahs kompisar jobbar på kvällstidning, och polisarbetet sköts av mordkommissionen.

Det är många turer, många ledtrådar som borde kunna hjälpa läsaren att lösa gåtan. Det sker fler mord, det finns droger inblandade och skandaler kan ju skaka modevärlden där det finns många som är ”på det viset” även om de är gifta.

Lovord alltså, men dessutom ett par viktiga inslag som gör att jag vill kalla denna pastisch för årets mesta feminismdeckare. Hannah och hennes väninnor möter patriarkatet på många nivåer. Det ska visst komma de första kvinnliga poliser detta år, men de blir väl satta att dirigera trafik, tror väninnorna. Att ägna sig åt brott är inte att tänka på. Och allra minst passar det en sömmerska.

Dessutom finns på slutet en annan viktig ingrediens, så trots 50-tal och skenbar idyll är det också samhällstillvänt.

En sak till skiljer denna bok från dem som skrevs på 50-talet: den har betydligt fler sidor. I det här fallet gör det inget, den blir inte pladdrig eller onödigt mångordig som alltför många nutida romaner blir.

På slutet kan man ana att Hannah får fler mord att klara ut… Ser fram mot det.

LEIF-RUNE STRANDELL

Marie Bengts. Foto Sofia Runarsdotter

Av Belinda Bauer
Snap, 2018
Översättning Nils Larsson
Modernista, 2019
ISBN 978-91-7781-604-1, inbunden, 348 sidor

Belinda Bauer har inga fasta, återkommande huvudpersoner. Men hon är återkommande när Deckarakademin nominerar till årets bästa utländska översättning.

Skulle inte förvåna mig om också denna nomineras. Den har vunnit i Storbritannien, bästa kriminalroman, och nominerats till Man Booker prize.

Här finns ett mord, och poliser som utreder. Men det är långt ifrån en klassisk deckare eller polisroman. Platsen är ett litet samhälle, Tiverton, i Somerset. Mordet skedde 1998. En trebarnsmor, gravid, får motorstopp och lämnar barnen i bilen för att kalla på hjälp, men återkommer inte, och hittas efter ett tag mördad.

Huvudhandlingen sker 2001, då den äldste sonen, Jack, är fjorton och fått bli syskonens ende vuxne sedan fadern klappat ihop och gett sig iväg. Han arbetar hårt för att upprätthålla skenet av att pappa finns i huset och att alla barnen får hemundervisning. Det gäller att hålla socialtjänsten borta.

Jack försörjer familjen på inbrott, och han är skicklig. Hans mål är att hitta den som mördade mamma, där polisen misslyckats totalt.

Jag vill inte berätta mer om handlingen, för då kan jag avslöja för mycket.

Jack är alltså en av huvudpersonerna. En annan viktig är en ung gravid kvinna som ertappar och skrämmer iväg en inbrottstjuv men inte vågar anmäla för att hon tror att hennes överbeskyddande make ska överreagera. Den tredje är ett par poliser, främst en mordutredare som skickats från London efter några misstag, och hans sociala kompetens när det gäller kollegerna lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är en utstuderad intrig med många vändningar, och mångfasetterade personporträtt. Handlingen saknar det mesta av vad som kännetecknar den klassiska bladvändaren, men är det ändå. Belinda Bauer är mer intresserad av människor och relationer än av intrig, ändå är hon skicklig i att bygga upp läsarens undring hur detta ska sluta.

LEIF-RUNE STRANDELL

Belinda Bauer. Foto Nicklas Thegerström

Av Cecilia Sahlström
Bokfabriken, 2019
ISBN 9789178350179, ljudbok, 8 timmar 49 min., Uppläsare Maria Lyckow
ISBN 9789178350131, inbunden, 352 sidor

Författaren har arbetat som polis i tjugo år. Hon har tidigare varit kulturvetare men är nu verksamhetsutvecklare på socialförvaltningen. Hon bor i Lund och har därför placerat sina kriminalromaner där.

Där här boken lyssnade jag på. Maria Lyckow gjorde ett gediget arbete som uppläsare, även om jag som alltid blir påverkad av den personen. 

Ett tvåårigt barn försvinner från ett dagis i Lund. Tjugo år senare får kommissarie Sara Vallén in ett tips om fallet. Det finns saker som tyder på att pojken fortfarande lever, men naturligtvis är vuxen nu.

I denna den tredje boken om Sara och hennes arbetskamrater är det just det som är det mest spännande i boken. Jakten på förklaringen till var och hur den lille pojken försvann. Tyvärr upptar den historien en alltför liten del av berättelsen.

Flera mord sker som till en början inte verkar ha någon koppling eftersom de sker i Lund och Falun. Det som kopplar dem samman är att offren har fått ett hakkors inristat i pannan, och det trots att det är både en invandrare och ett par nazister som dödats.

Jakten på mördaren eller mördarna är rätt traditionell läsning. Upplösningen är någorlunda förutsägbar. Det finns ändå ett spänningsdriv i texten som är starkast i bokens inledning för att så småningom tappa i tempo. Tyvärr hade dialogen mått bra av lite mer bearbetning. Saras tvillingdöttrar låter som två barn trots att de är unga vuxna. Jag är osäker på om det beror på uppläsaren.

Cecilia Sahlström tillhör ändå den stora habila författarkadern som skriver läsvärd spänning. Problemet är snarare att de är så många.

NISSE SCHERMAN

Cecilia Sahlström. Foto Bengt Alm

Av Karin Alfredsson
Bokfabriken, 2019
ISBN 9789178350896, Inbunden, 256 sidor

Det var några år sedan Karin Alfredsson skrev spänningslitteratur. Hennes serie om läkaren Ellen Elg var både spännande och informativ. Hon satt där fokus på kvinnors situation i världens problemområden. Hennes första bok 80 grader från Varmvattnet som kom 2006 belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris.

Författaren har gjort sig känd inte bara för sina romaner, hon har också flitigt deltagit i samhällsdebatten, på senare tid främst i Me Too’s efterdyningar.

Den här boken handlar också om utsatta kvinnor, och till viss del även män, men har ändå inget gemensamt med de tidigare kriminalromanerna. Här är istället brotten av det slag som förr kallades sol-och-vår. 

De brottsliga huvudpersonerna som läsaren får följa är ett syskonpar som satt i system att lura och bedra allt och alla de möter. De är fiffiga och använder sig ofta av honungsfällor, det vill säga de lovar kärlek och i viss mån pengar. Men i själva verket är de skrupelfria och lurar av sina offer deras besparingar.

De är nu på väg utomlands för att en gång för alla få ihop vad de behöver för framtiden. Men de gapar efter mycket. Kan de verkligen då få behålla hela stycket? Kanske går de för långt, och vem eller vilka är deras värsta fiende. En polis har fått upp spåret, men vad värre är; de försöker också lura varandra.

Det är en skälmaktig historia Karin Alfredsson har målat upp. Brotten drabbar förvisso tragiskt och de bedragna polisanmäler sällan på grund av att de skäms. Författaren har använt sig av en humoristisk grundton mitt i allvaret, trots att många drabbas hårt. Men här finns inga mord, bara ett ganska högt hållet tempo.

Det är underbart att konstatera att det går att skriva böcker på runt 250 sidor, vilket var alldeles lagom i detta fall. Karin Alfredssons roman bjuder på en stunds trivsam underhållning, men jag längtar ändå efter en Ellen Elghistoria till. Kvinnor som far illa finns det fortfarande mycket att skriva om.

NISSE SCHERMAN

Av Philip Birk
Historiska Media, 2019
ISBN 9789175458991, inbunden, 335 sidor

Konsttjuven Philip Birk är tillbaka. Förra året fick man stifta bekantskap med honom för första gången när Philip Birk debuterade med den rosade Kyldygnet. Själv föll jag pladask och hade inte Stina Jackson skrivit Silvervägen hade Philip absolut varit en kandidat till debutantpriset. Men man kan ju bara debutera en gång, så den chansen har nu försvunnit.

Att följa upp en succé är bland det svåraste en författare kan göra, sägs det. Lite av det problemet kan man se här. Förra årets bok överraskade med ett fint, cyniskt språk, huvudkaraktären var en fräsch ny bekantskap. Den fördelen är ju försvunnen nu, och boken blir lite lidande av det.

Tom Grip är fortfarande intressant, hans cynism är värre än någonsin. Den ena fantasifulla metaforen avlöser den andra. Grip hamnar i farliga situationer stup i kvarten, men han är också mannen att lösa problemen. Hans devis är att inte döda någon i onödan!! Den följer han nogsamt. Våld är inte hans huvudsakliga metod.

Nationalmuseum i Stockholm blir bestulen på Anders Zorns Midsommardans. Eftersom Tom Grip är i staden blir han naturligtvis misstänkt, ja mer än det. Alla vet att han är skyldig. Men det är han inte och han tvingas försöka rentvå sig själv. Det blir en jakt där han drabbar samman med gamla fiender, polisen och till och med en religiös sekt. Det blir många komponenter i intrigen, kanske för många. Sekten känns som extra grädde ovanpå redan befintlig grädde.

Mer intressant är att läsaren får följa Toms uppväxt som ger en djupare gestaltning av honom. Hela boken får därför mest prägel av att vara en uppväxtroman. En händelserik barn- och ungdomstid som också inbegriper en komplicerad brödrarelation. Här briljerar författaren. Samtidigt gör det att de intressanta konstkuppbeskrivningarna får stryka lite på foten. Det är en svår balansgång.

Att jag vill läsa vidare om Tom Grip är en självklarhet. I nya berättelser skrivna av Philip Birk. Med uppfinningsrika konstkupper naturligtvis.

NISSE SCHERMAN

Philip Birk. Foto Hans Jonsson

Av Kjell Eriksson
Ordfront, 2019
ISBN 9789177750482, inbunden, 446 sidor

Vad jag har längtat efter Ann Lindell! Och hennes Edvard!! Och hennes skapare Kjell Eriksson!! Den tionde boken i serien kom för 10 år sedan, men äntligen är Kjell Eriksson tillbaka med en elfte del.

Nu har Ann slutat vid polisen och flyttat ut på landet till en liten by i Uppland. Hon försöker undvika att dricka som förr, men hon är inte nykterist. I själva verket blir det något glas vin mest varje dag. Ann har fått jobb hos en lokal osttillverkare och trivs bra. Förhållandet till Edvard är fortfarande komplicerat, men han kommer på besök ibland.

En natt i byn tänder någon på skolan där ett flyktingboende har inrymts. Tre människor dör. Att tala med polisen är inte en realitet i den lilla byn där främlingsfientlighet skymtar mest överallt. Alla känner alla och även om några har sett vem som tänt på är det ingen som säger något. Hos Ann bor en liten polis innerst inne i henne och hon kan inte låta bli att ställa frågor. Hon är ännu inte riktigt accepterad i byn, men som f d polis har hon det ändå lite lättare att få svar.

Det inträffar flera dödsfall och Ann samarbetar informellt med den gamla kollegan Sammy Nilsson. Eftersom alla skyddar varandra i byn utsätts hon naturligtvis för fara och får motta en del hot.

Kjell Eriksson återkommer inte bara med sina karaktärer. Han bär också med sig sitt fantastiskt målande och beskrivande språk. Hans förmåga att gestalta riktiga människor har inte försvunnit. Det är ett sant nöje att både läsa och blunda, för att i sitt inre kunna se de vackra miljöerna och väl tecknade personerna.

Om det blir en fortsättning? Hoppas kan man ju alltid. Vi kanske får höra om det på sommarens Gotlands Deckardagar i Visby (16–18 augusti) där Kjell är en av 20 författare.

NISSE SCHERMAN

Kjell Eriksson. Foto Emma Eriksson

Av Anna Bågstam
Norstedts, 2019
ISBN 9789113092737, inbunden, 416 sidor

I den andra boken om den civila utredaren Harriet Vesterberg fortsätter författaren att avfolka det pittoreska fiskeläget i Skåne, Lerviken. Tänk Sandhamn, tänk Midsomer. Liten ort med hög mordfrekvens. Debuten heter Ögonvittnet.

Harriet jobbar hos Landskronapolisen som förbereder sig för ett EU-toppmöte i staden. Det tar alldeles för mycket resurser i anspråk. Harriet som civilanställd arbetar inte i yttre tjänst, men blir ändå rejält indragen i en utredning när det blir personalbrist.

Harriets bästa vän försvinner, men hittas så småningom under oklara omständigheter. Ett gym brinner ner. Flera kroppar med mystiska skador hittas. Polisen famlar efter spår. Allt kanske hänger ihop, men hur?

Här finns många klassiska deckaringredienser. Det är gott om falska spår. En och annan otrevlig polis sätter käppar i hjulet för utredningen och det flaggas dessutom om att någon av dem inte har rent mjöl i påsen. En cliffhanger till nästa bok.

Anna Bågstam är skicklig på att leda läsaren in på fel spår. Det ska inte vara lätt att lista ut vem den skyldige är. Precis som i förra boken är detta en pusseldeckare i polisromanens form.

Harriets personliga problem med en underlig pojkvän, med en vild brorson och med en åldrad pappa är visserligen bra avbrott i deckarproblemen, men ändå inte helt trovärdiga.

Eftersom läsaren har fått en hint om att allt inte står rätt till hos Landskronapolisen blir det naturligtvis en evighetslång väntan på nästa bok, där svaret förhoppningsvis kommer.

NISSE SCHERMAN

Anna Bågstam. Foto Kajsa Göransson

Av Jessica Fellowes
Bright young dead, 2018
Översättning Ylva Stålmarck
Polaris, 2019
ISBN 978-91-7795-029-5, inbunden, 366 sidor

Systrarna Mitford, särskilt Nancy, är historiska och litterära celebriteter. Det finns flera biografier skrivna om dem. I en serie, som började förra året med Mysteriet på Asthall (familjens herrgård, eller mindre slott) där Nancy var den syster som stod i förgrunden, fortsätter nu och låter Pamela ta mer plats. Men huvudperson är barnjungfrun Louisa Cannon, som tillsammans med sin polisvän är den som driver handlingen framåt och som förstås har en viktig roll i lösandet av mordgåtan.

För ett mord blir det under Pamelas 18-årskalas när en av gästerna hittas nedknuffad från kyrktornet. Misstänkt och anhållen är en annan gästs jungfru, Dulcie, med kopplingar till den kända stöldligan De fyrtio bestående av kvinnor (som är en historiskt korrekt del i berättelsen).

Alltså mycket brottslighet och en mordgåta, och 1920-tal, men alls inte så mycket Agatha Christie. Däremot mycket mer Downton Abbey av interiörer från överklassen och tjänstefolket. Detta beror förstås på att författaren är den som skrivit böckerna om Downton Abbey, tv-serien som skapades av hennes farbror Julian Fellowes.

Det är tidsandan, som hon har lagt mycket arbete på och redovisar källor i slutet, som är det roliga och läsvärda. Vi får besöka en känd klubb där ginen serveras under beteckningen fruktdrink, och där prostitution, knark och korruption florerar, men också den vecka ungdomens festande och jazzen.

Pusseldeckardelen är inte lika imponerande, men slutar med den klassiska samlingen av alla de misstänkta. 

Det ska tydligen bli fler böcker i serien, det finns ju fler systrar, och hur ska det gå med kärleken mellan Louisa och hennes polis?

Mitfordmorden är hennes romandebut.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jessica Fellowes

Lilian Fredriksson, som i många år tillsamman med maken Karl G var ett viktigt nav i deckarsammanhangen på Bokmässan, har avlidit. Hon var lärare, översättare och författare mm. Makarna var länge i centrum för Uppsalas litterära liv, och medlemmar i Deckarakademin. På dess webb finns en fin minnestext av Ulf Durling: http://deckarakademin.org/hem/

Lilian blev 77 år. 2014 var makarna guider för Deckarvännernas besök i Uppsalas deckarkvarter: http://www.dast.nu/artikel/vandring-i-uppsalas-deckarkvarter

Lilian och Karl G Fredriksson på Bokmässan

Av ALICE RADOMSKA

”Olle var tokig på kor och Georg hade sagt att om så Marilyn Monroe och Jayne Mansfield gick nakna på andra sidan vägen så skulle Olle ändå bara blänga på sina älskade kor.”

Med ovanstående mening skapar Tage Giron (1922–2004) en bild av den rätt så oromantiske karaktären Olle i detektivromanen Begravd i tysthet (1975). Giron var en utsökt stilist och psykologiskt träffsäker karaktärsskildrare. Den långa men lättflytande meningen utan kommatecken är typisk för honom. 1966 erhöll han förresten Sherlock-priset för romanen Gift in i döden.

Var det då inte ett språkligt fattigdomstecken att i Begravd i tysthet ta till Hollywoods två högst dyrkade blonderade bystdrottningar i en liknelse för att beskriva en torftig svensk karl? Kunde det ha åskådliggjorts lika tydligt utan de supervampiga Monroe och Mansfield?

Nej, det var mycket belysande att dra två av Hollywoods sexbomber in i beskrivningen. Och har man i alla tider kunnat hänvisa till kungar och härförare i bakgrunden i romaner, så är det egentligen lika naturligt att nämna stjärnor från film och musik vid återgivning av någons karaktär eller världsbild.

Zarah Leanders och andras röster
Romanfigurers röster har ibland beskrivits genom liknelser med hur välkända personer låter. Stieg Trenter (1914–1967) skildrar i kriminalromanen Som man ropar (1944) en kidnappad kvinnas blinda mors djupa röst genom att likna den exakt vid Zarah Leanders. Röstens karaktär begrips därmed än i dag – trekvarts sekel därefter – av de flesta läsare.

Däremot när Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange, 1914–1991) i En skugga blott (1952) beskriver ett framförande under ett studentspex genom att likna aktören vid operettcharmören Per Grundén, säger det inte nutida unga läsare något. Likaså när Trenter i Lysande landning (1946) beskriver en småkuslig stämning, som om den vore i en Noël Coward-film, så har namnet i liknelsen blivit inaktuellt.

Efter Trenter och Lang lät nästa generation författare i än högre grad autentiska kändisar skymta i bakgrunden av intrigerna. Jan-Olof Ekholm, Björn Hellberg och i synnerhet Kjell E. Genberg har med den äran vävt in film- och musikprofiler i snabbt passerande meningar.

När Hellberg i inledningen av romanen Förhäxad (1998) blickar tillbaka mot sommaren 1959 är det inte bara boxarna Ingo Johansson och Floyd Patterson som är på tapeten, utan även aktrisen Margit Carlqvist – mer känd för smått vulgära biroller på filmduken än för sitt karaktärsskådespeleri på Dramaten.

Världsstjärnan Shirley Bassey hamnar liksom andra autentiska idoler – som Marilyn Monroe, Elvis Presley, Zarah Leander och Lucille Ball – i svenska kriminalintriger.                                                    FOTO: ALICE RADOMSKA

Shirley Bassey ännu inte utgiven
På Bokens Dag i Skåne för dussinet år sedan läste unga Marie Lindahl upp sin novell Shirley och korthajarna – där världsstjärnan Shirley Bassey aktivt deltar i intrigen i trovärdig Las Vegas-miljö. Att den ännu inte är utgiven må delvis bero på att förläggare, med fog, är lite rädda att blanda in kändisar som inte tillfrågats.

I en roman, med utrymme för djupare Las Vegas-atmosfär – Kärlek på spel (1993) – är erfarne Kjell E. Genberg mer försiktig. En världsstjärna, som i entrén till en krog är hård mot en närgången beundrare, kallas där för Frank Sinistra. Läsarna inser vem det syftar på, men det var juridiskt sett inte kränkande då namnet är var smula ändrat.

Likaså skymtar i handlingen filmstjärnan Elizabeth Schneider, vars tyska efternamn då motsvarar svenskans skräddare, engelskans taylor osv. Romanens huvudfigurer är dock några stycken inte helt lyckosamma ”vanliga” personer där i spelstaden, där kriminaliteten frodas i de vrår som neonet inte lyser upp.

Sven Jerring men inte Lennart Hyland
Pseudonymen Sivar Ahlrud, som från 1944 och in på 70-talet skrev pojkboksserien om Tvillingdetektiverna, hänvisade i böckerna till en hel del kändisar. Folkkäre programledaren Sven Jerring är mycket aktiv i Radiomysteriet (1950) och på samma sätt leder Pekka Langer radiosändningar i Skyskrape-mysteriet (1961). Dessa två legendariska radiomän har åtskilliga repliker i böckerna.

Radioprofilen Sven Jerring är aktiv i Sivar Ahlruds Radiomysteriet och Louis Armstrong spelar och snackar i Sid Rolands Mysteriet Silvertrumpeten. De syns också på omslagen av mästerlige Bertil Hegland.                                               FOTO: ALICE RADOMSKA

Varför har Ahlrud då i Pyramid-mysteriet (1958) döpt om Lennart Hyland till Svenne Ylander? Inte skulle Hyland väl opponerat sig mot medverkan? Var Hyland helt enkelt alltför stor? Skulle läsare ha opponerat sig, tagit det på allvar och klagat att ”Det programmet med Hyland har radion aldrig sänt”?

Den välkända pseudonymen Sivar Ahlrud stod för författarduon Ivar Ahlstedt (1916–1967) och Sid Roland Rommerud (1915–1977). De skrev pojkböcker även i egna namnen.

Ivar Ahlstedt, i böckerna om pojkdeckaren Joel Söder, och Sid Roland i böckerna om den unga deckartrion Vi 3, använder en del kändisar. I Hela Sveriges Joel Söder viskar film- och schlagerstjärnan Alice Babs lite kul saker i Joels öra. I en bok med Vi 3 är Mysteriet silvertrumpeten (1959) förstås jazzens främste profil Louis Armstrong på autentisk Sverige-turné och blir intervjuad av flickan i deckartrion.

Den ständigt avklädda Brigitte Bardot
Det är inget kriminellt i vackra kvinnors nakenhet på film, men i sina roller har de ofta hamnat i dåligt sällskap. Den stup i ett nakna fransyskan Brigitte Bardot figurerar också i åtskilliga romaner och noveller, främst från åren 1955–1970, även om hon i en av intrigerna bara finns på en nakenbild fastnålad på unge ligistens pojkrumsvägg.

Bardot förekom upprepade gånger i de konkurrerande tidningarna Kriminal-journalen och Kriminal-revyn – inte brottslig men så kallat syndig. Hon är på sitt typiska sätt naken och tittar ogenerat mot betraktaren, där hon pryder omslaget till Kriminalrevyn nr 13, 1964.

Biodukarnas filmstjärnor till trots, så är det frågan om inte musikens idoler dominerar. Man skulle kunna ta upp hur många exempel som helst.

I Den ensamme galningen, som är andra boken (1995) i Kjell E. Genbergs romansvit om den hemliga svenska säkerhetsorganisationen Enheten, beskrivs den nytillkomne medelålders utredaren Alf Helsings stundtals riskabla kvinnoaffärer. Helsing hade i unga år förstått att en väg till kvinnors hjärtan var musiken. Det berättas från hans tidiga tonår: ”Han skaffade en gitarr och övade in alla låtar han kom över med Elvis, Gene Vincent, Little Richard och Jerry Lee Lewis.”

Typiskt för västvärlden
De musikidoler Genberg nämner är amerikaner. Sverige har i generationer hämtat inspiration från USA. I den fascinerande Resa hemma – en livsroman (2011), av oberäkneliga Lena Drameus-Åberg, är huvudpersonen Lucy Lorensson döpt efter mammans idol Lucille Ball – den tidigaste televisionens första kvinnliga superstjärna med Lucy Show osv. Och en vovve är döpt efter gamla vampen Mae West.

Att krydda romaner med namnen på kändisar är vanligt i västvärlden. Däremot mindre vanligt i Östeuropa, där många länder präglas av rysk tradition att inte nämna sin tids idoler, men mycket väl kunna ha makthavare och de största klassiska kompositörerna och skriftställarna i bakgrunden.

Visst förekommer verkliga författare bland fiktiva personer i svenska romaner. Jan-Olof Ekholm nämner i Fredag mörda söndag (1995) Agatha Christie. Andra författare låter hjältar läsa Hjalmar Bergman eller vandra i Daphne du Mauriers nejder eller snoka runt kring Selma Lagerlöfs Mårbacka. I Christian Aages polisroman Ersättaren (2006) hinner kommissarie Elisabeth Andersson stundtals läsa en bok av Sören Skarback.

Troligen vore det möjligt att ur svensk synvinkel, som motsvarighet till Vem är vem i böckernas värld?, göra en uppslagsbok där enbart autentiska personer i handlingarna tas upp. Alltså endast svenska romaner, då ämnet annars vore oändligt.

Kapabla personer som Johan Wopenka och Anders N. Nilsson har säkert mer väsentliga projekt att ägna sig åt. Men förr eller senare kanske någon så smått börjar katalogisera autentiska kändisars förekomst i romanerna.

I polisromanen Ersättaren av Christian Aage hinner kommissarie Andersson läsa en bok av forskaren Sören Skarback.                               FOTO: TANJA VIRTANEN

Av Ray Celestin
The Mobsters lament, 2019
Översättning Ann Margret Forsström
Southside Stories, 2019
ISBN 978-91-88725-33-2, inbunden, 574 sidor

Detta är den tredje av fyra planerade delar med samma huvudpersoner, Ida Davis, Michael Talbot och Louis Armtrong. Vi träffade dem först i New Orleans 1919 i Yxmannen, sedan i Chicago under förbudstiden i Mafioso. Nu är vi i New York 1947.

Detta är en spännande historia i sig själv men jag vill varmt rekommendera att man läser dem i rätt ordning.

Ida driver egen privatdetektivbyrå i Chicago men kommer för att hjälpa sin vän Michael som nu är pensionerad. Han började i New Orleans som polis, men gift med en färgad kvinna måste han hålla äktenskapet hemligt för sådant fungerade inte i sydstaterna då (och ju inte alltid numera heller). Hans son har gripits misstänkt för ett massmord, en neger i negerkvarteren på ett enkelt hotell för negrer där det langas narkotika. Men far tror inte på att sonen skulle vara skyldig, och inte heller Ida. Det verkar vara en poliskomplott.

Vid denna tid styrs maffian av de fem familjerna med Frank Costello i spetsen. En av hans män vill hoppa av gansterlivet och har planerat sin och sin systerdotters flykt. Men Costello ger honom ett uppdrag att skaffa tillbaka två miljoner dollar som en annan gangster har lurat av maffiafamiljerna. Och på jakt efter samma inblandade vittnen och misstänkta gärningsmän blir till sist gangstern och detektiverna tvungna att samarbeta.

I omväxlande kapitel får vi följa gangstern Gabriel (och ibland Costello) och Ida och Michaels sökande. För att få tag i en inblandad jazzmusiker (och langare) får de hjälp av Louis Armstrong vars storband befinner sig i en nedåtgående bana, men vi får vara med när hans karriär vänder uppåt igen. Och Charlie Parker spelar också på en klubb.

Mycket maffiahistoria, Las Vegas uppgång, jazzhistoria och nattklubbsliv inte minst på Copacabana får vi lära oss. Ray Celestin har åter lagt ner mycket möda på att får fakta och historia rätt (han berättar i ett efterord vad han förändrat och vad som är helt korrekt).

Det är alltså både en avancerad utredning av ett par brott, en miljöskildring av dåtidens mer mörka sidor av storstadslivet och politiken, och ytterligare fördjupning av huvudpersonernas karaktärer.

De som läst de första delarna måste följa upp med denna. Det är en tjock bok, men den går fort att läsa för man måste få veta hur det går. Författaren drar sig inte för att ta livet av viktiga personer så läsaren är inte garanterad att allt ska sluta lyckligt, det lärde vi oss i förra boken. Kolla själv hur det går här.

Och i sitt efterord lovar författaren av avsluta i Los Angeles 1967 med alla tre huvudpersonerna. Men han har inte börjat skriva än.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ray Celestin. Foto Nick Redman

Intervjuer med författaren: Nu gillar Yxmannens författare den gamla New Orleansjazzen och Gyllene kofot för första boken och chans till en ny för den andra

Av Deon Meyer
Die vrou in die blou mantel, 2017
Översättning Jesper Högström
Weyler förlag, 2019
ISBN 978-91-7681-171-9, inbunden, 153 sidor

Berättelsen rivstartar med en man som springer för livet. Han jagas av fyra män, som kommer allt närmare. Detta mycket korta mystiska kapitel, är egentligen ursprunget till hela historien, men får sin förklaring först i slutet.

Meyers tionde polisroman, närmast en lång novell, skiljer sig ganska markant från hans tidigare böcker. Här jobbar polisteamet Benny Griessel, numera nykter alkoholist, och Vaughn Cupido i lugn och ro med att lösa ett gåtfullt mord. En vit kvinna har hittats mördad högt uppe i ett bergmassiv, som ironiskt nog kallas Murderer’s Peak. Hon ligger naken på en stenmur och det tycks som om hela kroppen är tvättad med blekmedel. Det finns inga kläder, ingen bil eller några som helst kännetecken. Och dagarna går och ingen verkar sakna ”die Gebleikte Lyk”, det blekta liket. De erfarna parhästarna Griessel och Cupido har inga ledtrådar att gå efter men polisarbetet kommer ändå så sakta igång.

Griessel får tillfälligt släppa tankarna på giftermål och den dyra förlovningsringen, men besöket i pantbanken spelar ändå en roll för gåtans lösning.                                                                                                                                     

Denna behändiga och lättlästa roman innehåller både natur och kultur i Sydafrika och Europa. Vad beträffar språket så är polisernas jargong både hårdkokt och munter, replikerna studsar elegant mellan de två kollegorna.                                                                                                                                            

Kika gärna på de allra sista sidorna i boken. Där finns nämligen en lista med de ord på afrikaans, som finns i texten. 

BERIT ENGDAHL

Deon Meyer. Foto Sofia Runarsdotter

Av Léo Malet
120, rue de la Gare, 1943
Översättning Ola Wallin
Ersatz, 2019
ISBN 9789187891793, 205 sidor

Frankrike, tidigt 1940-tal. Halva landet är ockuperat av Tyskland och andra halvan styrs av en marionettregering som samarbetar med det nazistiska grannlandet. En skymningszon har lagt sig över samhället där alla slags brott kan frodas. Även surrealistpoeten Léo Malet ger sig in på brottets bana, om än bara i litterär form, och uppfinner en hårdkokt privatdetektiv med det lätt surrealistiska namnet Nestor Burma. I Frankrike lever Nestor Burma vidare i flera decennier genom en rad romaner, seriealbum och filmer. 

Ett av seriealbumen har översatts tidigare till svenska, men inte någon av Malets romaner. Nu finns debuten från 1943 tillgänglig. Det är en smart, välskriven och mycket underhållande roman som balanserar mellan gammaldags pusseldeckare – med ett utdraget slut där alla bitar måste falla på plats – och ett friare berättande med fokus på suggestiva stämningar och snygga repliker. Närheten till kriget och den pågående ockupationen finns med i bilden, men hör mest till bakgrunden. I stället verkar en gammal vanlig brottslighet, med gangsterbossar och korrupta företrädare för rättsväsendet, leva vidare som om inget har hänt. Gangsterbossarna kan förresten också verka lätt surrealistiska, en av dem går under namnet Jo Tour Eiffel!

Malets handlag är lätt och hans förhållande till kriminalgenren ledigt och lekfullt. Visst är Nestor Burma en traditionell företrädare för den hårt drickande och hårt slående privatsnoken, men han är också en omtänksam och välorganiserad chef för en detektivbyrå med (det lätt surrealistiska) namnet Fiat Lux, varde ljus. Trots en grabbig jargong verkar Burma ha en nästan kysk uppfattning om sexualitet, till skillnad från vad som gällde de amerikanska privatdeckarkollegorna i 1940-talets noir-filmer. Och trots en demonstrativ cynism värnar Burma om en ordning där det i grunden inte är så svårt att skilja mellan rätt och fel.

En intressant detalj är att Nestor Burma har ”en duk” av Malets surrealistvän René Magritte i sin lägenhet, vilket var betydligt överkomligare i början av 1940-talet än i dag. Förhoppningsvis gick det att laga den skottskada som uppkommer på tavlan i slutet av romanen.

PÄR ALEXANDERSSON

Av Kerstin Danielsson & Roman Voosen
Ersatz, 2019
ISBN 9789188913098, inbunden, 320 sidor

Den här boken har en speciell historia. Den kom ut på tyska 2012 (Später Frost) och har sedan följts av ytterligare sex böcker om Växjöpoliserna Ingrid Nyström och Stina Forss. Nu kommer alltså den första i serien för första gången på svenska, omarbetad.

Man kan förstå att boken såldes i över 100 000 exemplar i Tyskland. Det här är riktig kvalitet och för att vara en debut överraskande bra.

Det svensk-tyska författarparet är bosatta utanför Växjö, men är ändå tämligen okända i Sverige. Det här kan bli starten på en karriär även i vårt land.

Huvudpersonerna är två kvinnliga kriminalpoliser. Ingrid Nyström är äldre, lugn och rutinerad, medan Stina Forss är ung, spontan och impulsiv. Hon är inte heller så noga med reglerna. Men de är ett kolossalt intressant hjältepar som jag hoppas att vi får följa i fler böcker, och då utan att behöva lära sig tyska.

En fjärilsforskare hittas mördad och skändad i sitt växthus. När poliserna börjar utreda avslöjas hans hemligheter. Spåren leder både till Stockholm och till Jerusalem. De båda polisernas helt olika metoder leder dem fram till den överraskande upplösningen. 

Jag hoppas verkligen att författarparet får ett välförtjänt svenskt genombrott med denna bok.

NISSE SCHERMAN

Danielsson & Voosen. Foto Linn Salgado

Av Kristina Ohlsson
Piratförlaget, 2019
ISBN 9789164206138, inbunden, 470 sidor

Kristina Ohlsson har sedan debuten 2009 varit en särdeles flitig författare. Vissa år har hon gett ut tre böcker, men nu känns det som om hon har lugnat ner sig lite. Detta är den tredje boken om advokaten Martin Benner. De två tidigare heter Lotus Blues och Mios Blues.

Det är en fartfylld och innehållsrik deckare skriven i jag-form. Berättaren och huvudpersonen Martin Benner är cynisk och bitsk med ett gott hjärta. Han når dock inte upp i Philip Marloweklass. Under berättelsens gång drabbas han av osannolikt många problem.

Han ärver en stor andel i en antikhandel i New York av sin vän Henry. Efter begravningen blir han uppsökt av en okänd man som säger att Henry blev mördad. Martin känner sig samtidigt övervakad och känner sig tvungen att söka efter sanningen om Henry.

Den hektiska jakten har många ingredienser; stängda hotell, schackspel, antikhandlare och pedofila präster. Vad som är sant eller inte är lika oklart för Martin Benner som för läsaren.

Kristina Ohlsson skriver som vanligt spänstigt och underhållande. Hennes texter är alltid njutbara att läsa. Intrigen är denna gång emellertid lite för vid och komplex. Så mycket händer och så mycket ska förklaras att deckarspänningen sätts på paus. Det gör också boken på tok för lång. Mitt intresse falnar efter hand.

Men det är ändå så att jag kommer att kasta mig över nästa Kristina Ohlsson med stor förväntan. Hennes berättarskicklighet räcker långt även när jag har invändningar som här.

NISSE SCHERMAN

Kristina Ohlsson. Foto Anna-Lena Ahlström

Av Mari Jungstedt
Albert Bonniers Förlag, 2019
ISBN 9789100173487, inbunden, 300 sidor

Aktningsvärda femton titlar har Mari Jungstedt åstadkommit med årets bok inräknad i Knutasserien. Minst en till blir det. Den familjerelaterade cliffhanger hon levererar mot slutet skulle hennes fans inte tillåta bli oavslutad.

Dessa fans är många. Anders Knutas och Karin Jacobsens öden engagerar en stor läsekrets, allra helst numera när de är ett par. Det märks också vid läsning. Mari Jungstedt lägger mest kraft på deras liv, problem och glädjeämnen.

Naturligtvis finns här också en kriminalhistoria. En tämligen hemsk sådan inledningsvis. Juridikstuderanden Frida åker med tre kurskamrater till Lilla Karlsö i september. De är ensamma på ön. Upplagt för mystik med andra ord.

Det blir en mardröm. Frida vaknar upp och finner sina kamrater döda. Hur har de avlidit? Mördade? Anders och Karin får ett av sina svåraste fall att arbeta med.

Mari Jungstedt är skicklig på att lägga ut ledtrådar. Falska som riktiga. På det viset får hon läsaren att misstänka än den ena än den andra. Jag hade ändå turen att ”gissa” rätt.

Att skriva så många böcker med återkommande karaktärer ger absolut författaren rutin och säkerhet. Hon ger läsarna vad de efterfrågar. En lagom spännande historia, som kryddas med huvudpersonernas vardagsproblem.

Det gör också att läsarna inte blir överraskade. Men frågan är – vill Knutas och Karinföljarna bli det?

NISSE SCHERMAN

Mari Jungstedt. Foto Anna-Lena Ahlström

Av Michael Connelly
Dark Sacred Night, 2018
Översättning Patrik Hammarsten
Norstedts, 2019
ISBN 978-91-1-309318-5, inbunden, 395 sidor

Michael Connelly hör till de pålitligaste leverantörerna av välbyggda kriminalromaner med detaljskärpa och gott driv. Efter att ha avslutat en lång serie romaner om den karge och lite tungsinte Hollywoodpolisen Harry Bosch, som nu officiellt gått i pension, har Connelly påbörjat en serie med den yngre och mindre dystra kollegan Renee Ballard som huvudperson. Bosch och Ballard har dock en del gemensamt. Det gäller särskilt en stark rättrådighet, ett visst outsiderskap inom poliskåren och en föga idealistisk hållning till våld. Dessutom är de påfallande effektiva brottsutredare.

Det dröjde inte heller länge innan Connelly parade ihop Bosch med Ballard. I Mörk och helig natt dyker den seniore polismannen upp som deltidsanställd utredare i en annan del av Los Angelesområdet. Där hinner han arbeta med en del olösta fall sedan tidigare. Ett av dessa fall som han särskilt värnar om gäller sextonåringen Daisy Clayton som mördades i Hollywood 2009. Bosch har personliga kopplingar till Daisys mor och börjar gräva sig ned till sanningen genom de högar av information om andra brott vid samma tid som polisen samlat på sig.

Ballard råkar på Bosch av en slump och blir intresserad av fallet, kanske mest för att pröva sin analytiska förmåga sedan hon förvisats till nattskiftet i Hollywood. Tillsammans bildar de ett temporärt team som av och till får tid över för jakten på Daisys mördare. Det är nämligen mest andra händelser som fyller de båda polisernas dagar och nätter. Så många olycksfall, inbrott, styckmord och gängmord hinner avhandlas på vägen att Mörk och helig natt stundtals mer blir en brottskrönika från södra Kalifornien än en berättelse om ett specifikt fall.

Som författare är Connelly dock lika effektiv som Bosch och Ballard är som brottsutredare. Alla sidospår bidrar till en spännande och välbalanserad helhet, som fångar upp spänningarna och frändskapen mellan de båda poliserna på ett snyggt sätt. Slutet antyder ett fortsatt samarbete mellan Bosch och Ballard. Gärna det, Connelly arbetar kanske vidare i väl kända kulspår men gör det skickligt och med bevarad värdighet åt huvudpersonerna, sig själv och läsaren.

PÄR ALEXANDERSSON

Michael Connelly. Foto Terrill Lee Lankford

Av Anders Roslund
Albert Bonniers förlag, 2019
ISBN 978-91-0-018003, inbunden, 491 sidor

Mina recensentkolleger har några gånger kommenterat att upplevelsen av en bok kan skilja sig mellan att läsa och att lyssna på den. Nu vill jag lägga till att det var (lite) olika upplevelser att läsa denna Hoffman—Grens-thriller som följetong och som tjock bok.

Jag började nämligen läsningen i Dagens Nyheter som valt den årets sommarföljetong. Lite efter hälften av avsnitten fick jag boken och kunde läsa klart. Spänningen är förstås densamma, men när man måste vänta en dag på nästa avsnitt är spänningen mer irriterande.

Spännande är det ju, som väntat, efter de tidigare Tre sekunder, Tre minuter och Tre timmar. Den här skulle ju rimligen heta Tre dagar, för det är tre dagar som är den tidsfrist som Piet Hoffman och kommissarie Ewert Grenz har för att både sätta stopp för hot mot Hoffmans familj, få klart för sig vilken polis som sålt ut farliga hemligheter som bara ska finnas inlåsta i en polischefs kassaskåp i det det särskilt skyddade arkivet och vilka som ligger bakom ett antal koordinerade gangstermord.

Hemliga papper som skulle utsätta Piet Hoffman och hans familj för akut livsfara.

Någon har skaffat fram pappren och vill tvinga Hoffman att starta gängkrig i Stockholm för att man ska kunna sälja mycket farliga vapen.

Början av berättelsen är det som gett titeln: en liten flicka, 5 år, har firat sin födelsedag. Men hela hennes familj, mamma, pappa och syskonen, har skjutits ihjäl. Hon klarade sig för pappa satte in henne i ett skåp och hon förstod att hålla tyst.

Det var en yngre Ewert Grens som utredde morden och som själv tog hand om den lilla flickan och sedan fick henne till skyddat boende med nytt namn och en fosterfamilj.

Nu, många år senare sker ett egenartat inbrott i samma lägenhet, och kommissarie Grens alarmeras.

Det är alltså många trådar i väven, och Grens misstänker att en del av dem hänger ihop. Läsaren luras förfaret av författaren som ser till att det blir många oväntade svängar både för läsaren och för huvudpersonerna.

En riktig bladvändare, när man läser boken alltså.

Grens närmar sig pensionen, Hoffman vill ha det lugnt med sin familj. Det skulle ändå inte förvåna om de dyker upp igen. Mycket välkommet i så fall.

LEIF-RUNE STRANDELL

Anders Roslund. Foto Emil Eiman-Roslund